YOU'D LOSE YOUR MIND TRYING TO UNDERSTAND MINE

....

När man blivit utsatt för något tragiskt under en lång period så tror jag psyket tar mest stryk av allt som kan känna smärta. Man svär på att aldrig mer sätta sig själv i en sådan sits där psyket får stryk. Man tar lätt på allt, på känslor, på principer, på ansvar. För man tänker, om jag för en bråkdels sekund skulle bry mig så har jag förlorat. Och då är man där igen, i den sitsen man svär på att aldrig mer befinna sig i. Så jag brydde mig inte, om deras känslor, om mina principer, om ansvar. Jag gjorde saker som jag är mindre stolt över för jag ville veta hur lite jag brydde mig. 

Det handlar om att inte låta sig förstöras av något så abstrakt som känslor. 

Jag slutade vara den alla förväntade och var istället den jag kände för och va. Take it or leave it. När jag trodde att jag var som bäst på det så brast det för mig. Det brast för det fanns bara ett exemplar av honom. Hade jag sagt, ta det som det är eller lämna det så hade han lämnat det utan att ens behöva tänka om. Och då slog det mig att jag bara tog lätt på allt med de som delade min uppfattning. De som har smakat på flera läppar än vad fingrarna kan hålla räkningen. Och i baktanken tänkt, om det är lätt, det är inte seriöst. Jag pendlade mellan att skita i mitt löfte och skita i honom. 

Det handlar om att inte låta sig förstöras av något så abstrakt som känslor. 

Jag tror nu i efterhand att jag valde mitt löfte. Så han valde att lämna det. Men där i sängen var mina tårar genuina. Om jag aldrig gav med mig så kanske han aldrig gett upp mig. Bara han som vet. Och han vill inte ens veta av mig. 

Det handlar om att inte låta sig förstöras av något så abstrakt som känslor. Jag vet vad jag är,  även fast jag vägrar erkänna det.