DU ÄR PERFEKT
"Vi har ett val, vi lever inte längre under kvinnoförtryck, vi behöver inte männens eller samhällets erkännande för att göra oss till perfekta kvinnor. Om vi anser att vi är perfekta, vem har rätt och säga att vi inte är?"
Det är ett kort stycke av mitt tal som jag höll i 2an på gymnasiet. Jag läser tillbaks och önskade att det var lättare sagt än gjort. Det har funnits två människor i mitt liv som jag alltid ville vara perfekt för, vars tycke om mig speglade mitt självförtroende. Och oavsett hur många gånger jag än fick höra "du är fin" så kände jag mig det aldrig, för orden kom aldrig från de två som jag mest ville höra det av. Och så fortsatte jag att leva upp till deras sjuka krav för att uppnå perfektion. Jag ville vara perfekt för jag ville bli älskad. Jag kunde bli nedslagen av alla fula ord spottad i mitt ansikte om hur oduglig jag var, men tänkte att det inte skulle röra mig i ryggen, och ändå i slutet av dagen fann jag mig själv gråtandes för jag höll med de. Även om jag utåt visade mig självsäker, så mådde jag piss inombords. Den ena tyckte jag var för smal, den andra tyckte jag var för tjock. Men båda var helt eniga om att jag borde fixa mina bröst. Antingen var mitt huvud för stort eller mitt ansikte för rund, mina betyg inte tillräckligt bra eller att jag var alldeles för trög. Och ingenting sades någonsin om hur jag var som person utan bara om mitt fysiska yttre. Det enda jag aldrig hade makten att kunna påverka eller göra något åt. Men jag fortsatte att leva för deras komplimanger, för jag ville veta att också kunde duga. Jag skäms över hur jag stod där i 2an och pratade så stolt om varför vi inte behöver männens eller samhällets erkännande för att göra oss till perfekta kvinnor, och ändå gå hem och svälta mig, kolla upp plastikoperationer. Men idag skriver jag det här för att jag verkligen menar varenda ord av mitt tal. Jag trånade efter deras bekräftelse om att jag dög, när jag egentligen är den enda som ska bekräfta om jag duger eller inte. Det har varit en patetiskt period i mitt liv som jag äntligen övervunnit. Jag går ifrån den perioden och har lärt mig att jag är perfekt precis som jag är och det kommer aldrig att existera en tredje person som kan få mig att tycka annat. Om du anser att du själv är perfekt, vem fan har rätt och säga att du inte är? :)
Det är ett kort stycke av mitt tal som jag höll i 2an på gymnasiet. Jag läser tillbaks och önskade att det var lättare sagt än gjort. Det har funnits två människor i mitt liv som jag alltid ville vara perfekt för, vars tycke om mig speglade mitt självförtroende. Och oavsett hur många gånger jag än fick höra "du är fin" så kände jag mig det aldrig, för orden kom aldrig från de två som jag mest ville höra det av. Och så fortsatte jag att leva upp till deras sjuka krav för att uppnå perfektion. Jag ville vara perfekt för jag ville bli älskad. Jag kunde bli nedslagen av alla fula ord spottad i mitt ansikte om hur oduglig jag var, men tänkte att det inte skulle röra mig i ryggen, och ändå i slutet av dagen fann jag mig själv gråtandes för jag höll med de. Även om jag utåt visade mig självsäker, så mådde jag piss inombords. Den ena tyckte jag var för smal, den andra tyckte jag var för tjock. Men båda var helt eniga om att jag borde fixa mina bröst. Antingen var mitt huvud för stort eller mitt ansikte för rund, mina betyg inte tillräckligt bra eller att jag var alldeles för trög. Och ingenting sades någonsin om hur jag var som person utan bara om mitt fysiska yttre. Det enda jag aldrig hade makten att kunna påverka eller göra något åt. Men jag fortsatte att leva för deras komplimanger, för jag ville veta att också kunde duga. Jag skäms över hur jag stod där i 2an och pratade så stolt om varför vi inte behöver männens eller samhällets erkännande för att göra oss till perfekta kvinnor, och ändå gå hem och svälta mig, kolla upp plastikoperationer. Men idag skriver jag det här för att jag verkligen menar varenda ord av mitt tal. Jag trånade efter deras bekräftelse om att jag dög, när jag egentligen är den enda som ska bekräfta om jag duger eller inte. Det har varit en patetiskt period i mitt liv som jag äntligen övervunnit. Jag går ifrån den perioden och har lärt mig att jag är perfekt precis som jag är och det kommer aldrig att existera en tredje person som kan få mig att tycka annat. Om du anser att du själv är perfekt, vem fan har rätt och säga att du inte är? :)
Kommentarer
Skicka en kommentar