i won't cry myself to sleep, if i do, i'll die

Två sömnlösa nätter i rad och panikångest som sätter fart på pulsen. Men jag mår bra. Det är så lätt att ge andra råd fastän jag själv är sämst på att leva upp till mina egna ord. Men jag älskar att ge råd, för jag älskar att hjälpa, även om jag plågas i min panikångest så lugnar jag hellre en annan i sin panikångest. För jag har alltid valt mina nära före mig, för jag bryr mig om deras välmående mer än mitt eget. För det är en sådan jag är. På ont och gott, men mest ont då. Om jag hade varit annorlunda hade jag inte skrivit detta nu, hade jag varit min motsatta hade jag istället somnat och drömt om något fint, för inombords är jag dödstrött, jag vill inget hellre än att sova, 6 ynka timmars sömn på 48 timmar gör ingen människa pigg och addera alla sömnlösa nätter med kudden som tröst det senaste året. Jag trodde inte att man kunde vara 19 år och så trött, bara om jag kunde skriva ner mitt liv den senaste 1,5 åren i detaljer så hade ni förstått vad i helsike jag babblar om. Bara om någon visste, för ingen vet. Och ingen behöver veta heller. Jag saknar att skratta från hjärtat och inget annat, jag saknar att kunna älska gråa dagar, jag saknar mig, jag saknar allt från den tiden då även dom värsta dagarna var bra. Tro inget, för jag mår bra. Det finns så många människor, oberäkneligt många människor som har det tusen ggr värre men ändå klarar sig. Vet ni varför? För dom måste. Och jag med.