högstadiet

Natten är ung och jag ligger vaken. Tänker på när allt var så bra, som min klass 9x i högstadiet. Detta kortet fick jag när jag gick ut nian, med tårarna rinnandes längs kinden kramades vi och önskade varandra lycka till i livet. Den jobbigaste känslan var att veta, att efter sommarlovet skulle vi inte till samma skola igen, sitta i samma klassrum och ha lektioner tillsammans. Vi skulle alla åt olika håll i livet och idag ser man hur mycket som har hänt sen vi skiljdes åt där i skolans matsal, på skolavslutningen. Två av mina klasskamrater är i USA, ena pluggar och andra är au pair. Jocke på kortet har blivit "kändis" efter medverkandet i filmen tusen gånger starkare. Och jag är innerligt glad för hans skull. Han är en begåvad kille inom teater och efter varje gång vi hade gått på hans föreställningar blev han bara grymmare och grymmare. En del av oss har pluggat vidare och en del jobbar. Skaffat pojk och flickvänner och flyttat till en annan stad. När man var liten hade man så bråttom med att växa upp, iallafall jag. Jag ville börja gymnasiet, jag ville skaffa pojkvän och jag ville flytta ut. Jag ville bli stor mer än något annat. Jag tyckte att pussas på allmän plats och hålla hand med den man är förälskad var den finaste gesten för kärlek. Flytta ut och stämpla mig själv självständig är en milstolpe i livet som ska nås i ungålder. Tänk att ligger jag här nu, 01.41 på natten, skrattar åt hur fel jag har. Jag har smakat kärleken, den är beskt och sur så att jag mår dåligt. Pressen man har på sig själv att alltid prestera på topp är inte roligt. Känslan av att aldrig riktigt duga, aldrig kunna vara självständig nog att klara mig själv. För jag känner mig, en dålig dag kan sluta i att jag äter kvällsmat gråtandes. Slutligen har jag kommit på att bli stor var aldrig något jag ville bli. Jag ville göra allt det där, börja gymnasiet, skaffa pojkvän och flytta ut, men jag ville aldrig bli stor.